Engelska parken, Hus 1

Byggnaden inrymde ursprunligen institutionerna för fysik, allmän och åkerbrukskemi samt mineralogi och geologi. Den uppfördes enligt osignerade ritningar, som 1852 godkändes av överintendentsämbetet.

Vid sidan av Carolina (C.F. Sundvall 1819-41) och universitetshuset (Herman Theodor Holmgren 1878- 1887) är denna byggnad universitetets största anläggning under 1800-talet. Den representerar naturvetenskapernas definitiva emancipation.

Trots de ganska omfattande fasadändringarna som vidtagits det senaste femtio åren förtjänar byggnaden ett betydande intresse också som exempel på nygotik från århundradets mitt. Byggnaden har tillsammans med Gamla Kemikum stor betydelse för Engelska parkens inramning.

Byggnadsarbetena påbörjades 1853 och slutfördes 1858. Byggnaden är uppförd i tre våningar med vind och källare samt en tornbyggnad i sex våningar.

Det nya kemiska laboratoriet i allmän och åkerbrukskemi som öppnades vårterminen 1859 var efter tidens måttstock storartat. Det upptog mellersta delen av byggnadens bottenvåning och inrymde i stora salen 32 platser för nybörjare och i tre mindre rum 18 för mer försigkomna. Vid laboratoriets öppnande fanns varken gas- eller vattenledning i staden varför upphettning för försöken fick ske med koleld. Laboratoriet försågs med särskild vattenledning från en i förstugans tak monterad kopparcistern till vilken regnvatten pumpades från källaren dit takavvattningen ledde.

Vad gäller fysikinstitutionen stod redan tidigt efter inflyttningen klart att lokalerna var otillräckliga. Studenttillströmningen tillsammans med kunskapsutvecklingen inom naturvetenskaperna ställde helt nya krav på utrustning och utrymmen. Inte heller fanns det inom anläggningen någon plats för pedagogiska reformer med en seminarieverksamhet i aktiva smågrupper.

Problemen framgår tydligt i en skrivelse år 1903 av professor Knut Ångström rörande förhållandena på fysiska institutionen. Vardagens trivialiteter påverkade forskningen högst handgripligen. Vibrationer i trägolven och väggarna då vedhuggning pågick i källaren, av spring i portar och korridorer samt från stenkörslor ute på landsvägen omöjliggjorde känsliga fysikaliska experiment. Fyra amanuenser var tvungna att dela arbetsplats i två mörka små utrymmen utan värmekälla. För institutionen för mineralogi och geologi ökade samlingarna under 1870- och 1880-talet. Dessa institutioner överflyttades till konsistoriehuset efter professorn till slut även givit upp sin bostad för att bereda plats för institutionen.

En lång rad av institutioner har befolkat byggnaden under dess livstid. Byggnaden är ombyggd och kompletterad invändigt ett flertal gånger, omgripande under de senaste halvseklet. Den ursprungliga planlösningen har helt förändrats med införandet av korridorsystem och smårum samt med inredning av vindsvåningen med tillhörande taklanterning och takfönster, rivandet av skorstenar mm.

Den första radikala ombyggnaden skedde 1949 efter ritningar av Sten Hummel-Gumaelius 1946. Fortsatt projektering för ombyggnader utfördes av samma arkitekt 1950, 1958 och 1960. Ombyggnader utfördes efter ritningar av Per-Olof Olsson 1978.

Även under 1993 skedde ytterligare uppdelning i smårum för institutionen för samhällsvetenskap.