Trappen utanför är fylld av småpratande studenter som lapar höstsol. Innanför porten kliver vi rätt in i fakultetens kaffebar. Den som sedan tar till höger kan beskåda en samling modeller, nominerade bidrag till en arkitekttävling. Den som istället går rakt fram genom kafét kliver in i ett magnifikt rum med precis hur högt som helst till tak. Om du har sett en enda bild från Arkitekturskolan i Delft är det detta rum.
Ljuset flödar in genom den vägg som i stort sett enbart består av fönster. Längs tre svarta långbord sitter studenter fokuserade vid sina laptops. Vid lika många svarta bord i ståhöjd samsas ytterligare ett gäng upptagna med papper, kartong och modellbygge. Golvet är högblankt orange. De minst 10-sitsiga sofforna likaså. Mitt i rummet tronar trappan, från golv till nästan tak. Lika orange den.
Uppmärksamheten kring branden och satsningen på den nya byggnaden resulterade i fler sökande än någonsin. Foto: Anna Simonsson
Det var i mitten av 1990-talet som det tekniska universitetet i Delft, TU Delft, fick köpa sina lokaler av staten. Sedan 2006 hade fakulteteten för arkitektur en ny dekan som ville förändra de fysiska förutsättningarna för arbetet på institutionen. Man hade prövat med storkontor och försökte ge studenterna mer utrymme.
Så kom den där ödesdigra tisdagen i maj 2008. När det blev kortslutning i en kaffebryggare och hela rasket brann ner. Inklusive studentarbeten, lärarmaterial och bedömningar, mitt i examinationstider…
Trots chocken var det uppenbarligen några som lyckades tänka klart. Efter bara fem dagar var undervisningen igång i stora tält som restes på campus. Ikea skänkte möbler, på något vis fixades även nätverk och bärbara datorer till de anställda som härbärgerades på andra fakulteter.
Ett par ynka veckor senare var det klart att Arkitekturskolan skulle flytta in i den byggnad från 1930-talet som tidigare använts till administration och som universitetet just lämnat för att den skulle omvandlas till påkostade bostäder (av EU är byggnaden upptagen som särskilt bevarandevärd). Där kunde man nu skapa, vad man då tänkte skulle vara - tillfälliga lokaler.
För att inte tappa en årskurs studenter var ambitionen att ha skolan klar till terminsstart sex månader senare. Med utgångspunkt i några få designkoncept: närhet, tillåtande och öppet och det faktum att miljön skulle fungera under fem års tid (vilket var ursprungsplanen) lyckades man på sex månader ha skolan klar.
Rädslan för att förlora studenter visade sig obefogad. Uppmärksamheten kring branden och satsningen på den nya byggnaden resulterade i fler sökande än någonsin.
Eftersom de nya lokalerna var ungefär en tredjedel mindre än de nedbrunna kompletterades skolan även med två glaskroppar. Trots allt; det blev trångt.
Nu gällde det att skapa miljöer där anställda såväl som studenter kunde arbeta – och trivas. Till grund för det arbete som nu följde låg TU Delfts samlade kunnande och forskning, särskilt avhandlingen University Campus Management, om vägen till ett levande och välfungerande campus.
För att öka interaktionen landade ledningen i att slopa de anställdas egna rum och istället skapa rum som delades av antingen två, fyra, sex eller fler personer. Ingenting fick lämnas kvar på skrivbordet när man gick hem. Var och en av de anställa fick istället 1, 2 meter förvaring till sitt förfogande. En tidig variant av aktivitetsbaserat kontor helt enkelt. Man skapade ”vardagsrum” och platser där studenter och anställda kunde hänga.
Personalen fick egentligen inte mindre plats, ytan blev bara annorlunda disponerad. Studenterna däremot fick i slutänden 50 procent mer yta att röra sig över jämfört med den gamla skolan. Den stora besparingen av kvadratmeter bestod i att det inte längre behövdes lika mycket förråd - eftersom sakerna som förvarats till stor del hade brunnit upp.
Utsidan skvallrar om byggnadens ursprung från 1930-talet Foto: Anna Simonsson
After the fire hette forskningsrapporten som kom 2010 och som behandlade erfarenheten att efter en brand bygga upp ett flexibelt kontor för anställda i en akademisk miljö. Rapporten visade bland annat att en större del av arbetet skedde hemma sedan fakulteten fått så kallade flexkontor jämfört med de tidigare egna rummen (27% av arbetstiden förläggs hemma 2010 jämfört med 16% tidigare).
Rapporten visade också att:
- Även om de nya arbetsplatserna var opersonliga valde människor i stor utsträckning en och samma arbetsplats och jobbade någon annanstans i huset främst när möten eller undervisning så krävde.
- För att skapa trygghet i öppna, flexibla kontor behöver det finnas vettiga möjligheter att låsa in sina tillhörigheter.
- Det måste finnas möjlighet till avskildhet, både visuell och ljudmässig. För samtal inte alla ska höra, för möten inte alla ska kunna se.
- På en arbetsplats där människor har olika slags arbeten behöver det finnas passande arbetsplatser för deras behov. Ekonomiassistenten behöver inget ritbord.
- Det är viktigt att involvera de anställda i utformningen av möblemang och design.
Slutsats: I stora drag upplevde de anställda fakultetens lokaler som bättre idag än tidigare.
Läs mer: Interaktiv undervisning och aktivt lärande i Delft
TU Delfts arkitekturutbildning rankas som en utav världens absolut bästa. Foto: Anna Simonsson
Idén när skolan byggdes var att den skulle fungera under fem år, under tiden som man byggde en helt ny skola. Sedan tänkte man om och bestämde sig för att istället behålla den nygamla skolan och förädla den.
För den som flyktigt besöker sprillans nya byggnaden Pulse ett par hundra meter bort - och sedan gör motsvarande rundvandring i den ruffare, mindre moderna Arkitekturskolan, är det lätt att förstå åtminstone en vinst med att stanna: känslan. Industri möter orange heltäckningsmatta - och vi vill genast börja rita hus, fundera över hur de ska hålla och bygga modeller.