Brobryggaren i Whitechapel

Allt började på puben. Så som sig bör i London.

– Vi satt på puben som låg här runt hörnet och pratade. Professor Mike Curtis, som var direktör för Blizard Institute när det öppnade, tyckte att om det skulle uppföras en ny byggnad i Whitechapel, då ville han göra plats för en mötesplats med allmänheten, säger professor Frances Balkwill, cancerforskare på Queen Mary University och chef för Centre of the Cell sedan projektet startade.

Hon sitter vid ett bord på en av de breda gångbroar som löper längs Blizardinstitutets långsidor. Byggnaden är av glas och har egentligen bara två våningar: ett bottenplan med kontor, fikarum och allmänt utrymme och ett lägre plan där 400 forskare arbetar, mestadels i öppna landskap. Därtill kan man lägga ett antal gångbroar i flera etager, tillräckligt breda för att fungera som lunchrum och öppna kontor. Från dessa kan man se rakt ner i forskningssalen, och hela byggnaden ger en känsla av rymd och luft som förstärks ytterligare av de tre gigantiska salar som liksom svävar i taket.

En kallas Molnet och används mest för möten, en annan går under namnet Spikey. Det tredje svävande rummet är Centre of the Cell och har fått formen av ett 16-celligt embryo.

Bygger vidare på rik tradition

Målet med Centre of the Cell sattes tidigt. Med en mötesplats inne i hjärtat av forskningslaboratoriet vill grundarna bland annat inspirera nästa generations forskare, stimulera till dialog och förbättra hälsotillståndet för de boende i östra London.
I dag är Centre of the Cell inne på sitt sjätte verksamhetsår och antalet besökare har passerat 100 000. De flesta som kommer hit är skolelever mellan sju och sexton år. Av områdets motsvarighet till lågstadiet kommer 80 procent av eleverna hit – för de äldre skoleleverna är den siffran 100 procent. Det stora intresset har gjort att Centre of the Cell även öppnat ett särskilt ungdomsprogram där elever får möta forskare, ges chans till volontärarbete och deltar i särskilda projekt.

– Jag har inga vetenskapliga belägg för att vi har lyckats med våra uppsatta mål. Men talar man mer generellt, är jag säker på att vi gör skillnad. Många skolelever som har gått med i vårt ungdomsprogram har inte mycket stöd hemifrån. Vi blir nästan som en familj för dem och vi vet att de i betydligt större utsträckning har gått vidare till universitetsstudier än ungdomar i övriga London, säger Frances Balkwill.

Queen Mary University, som Blizard Institute och Centre of the Cell tillhör, har en lång historia av interaktion med allmänheten. Föregångaren var Queen Mary College, som invigdes 1887 som People’s Palace, ett filantropiskt center som arbetade för sociala reformer och utbildning i östra London. Huvudcampus ligger i dag i Mile End, medan läkar- och tandläkarutbildningen är förlagda till området Whitechapel där Blizard Institute öppnade sitt forskningscenter 2005. Området har en rik medicinsk historia, här ligger bland annat Royal London Hospital som grundades redan 1740. Men Whitechapel är också tyngt av sociala problem och tuffa levnadsvillkor. Hit har asylsökande och invandrare sökt sig under lång tid, Londons största moské ligger bara några kvarter från Blizard Institute och majoriteten av dagens invånare har sitt ursprung i Indien, Bangladesh och Pakistan.

– Medellivslängden i Whitechapel är 13 år lägre än i Londons rika stadsdelar. Invånarna här kommer sällan i kontakt med forsknings- och vetenskapsvärlden, och därför är det extra viktigt att vi finns just här. Det vi har skapat är något unikt, säger Frances Balkwill.

Samarbete med många fördelar

En skolklass med tioåringar strömmar in i Blizard Institute och tar plats i besöksstolarna. Ibland leder institutets forskare presentationerna, men i dag är det två studenter från Queen Mary University som ska lotsa barnen genom centret. Läkarstudenten Tom Fowler-Roughton inleder med att fråga barnen vad en cell är. Första svaret kommer blixtsnabbt: en fängelsecell. Andra händer viftar.

– En cell, förklarar Tom Fowler-Roughton, är kroppens mest centrala byggsten. Era kroppar består av celler, på samma sätt som ett hus är byggt av tegelstenar.

Möjligheten för studenter att arbeta med Centre of the Cell och lära sig hålla intressanta, publikfångande presentationer, är en av de förtjänster som cent
ret ger universitetet, anser Frances Balkwill.

Andra fördelar med det gedigna nätverk som universitetet har skapat mellan sig och grundskolan, är mer forskningsinriktade. Katie Chambers som är chef för läroverksamheten på Centre of the Cell förklarar.

– Ett av våra forskningsprojekt undersöker hur luftföroreningar påverkar barn. Med våra goda relationer till skolorna i området kunde vi hjälpa till. Centre of the Cell presenterade en workshop kring projektet och berättade för barnen vad forskningen gick ut på. Sedan fick frivilliga lämna saliv- och urinprov som används i forskningen. När det finns ett resultat att visa upp kommer forskarna att presentera det för eleverna så att de ser vad man kommit fram till.

Målet är att forskningen ska bidra till en bättre hälsosituation i området. Mycket av den medicinska forskning som sker på institutet bygger därför på konkreta hälsoproblem. 

Öppenhet främjar forskningen

Vi tar hissen ner till laboratoriet. Det första som möter oss är en lång vägg där vita rockar hänger på rad. En av grundtankarna kring byggnaden var att få de 400 forskarna att börja tala med varandra i stället för att de skulle stänga in sig med sin forskning i enskilda rum. Endast de vars forskning absolut kräver det arbetar i dag i stängda rum. Men även dessa speglar institutets öppenhet då väggarna är av glas, eller så har dörrarna försetts med stora inbjudande fönster.

Thivi Maru och Anissa Chikh har varit på centret i två respektive åtta år och arbetar med ett projekt kring en ärftlig hudåkomma som kan leda till cancer.

– Det här är ett helt fantastiskt ställe, det finns inga väggar och det är lätt att interagera med andra forskare. Jag har tidigare varit på universitetet i Rom och Paris och då satt alla i egna rum i långa korridorer. Man visste inte vem som gjorde vad, säger Anissa Chikh.

Hon får medhåll från kollegan Thivi Maru, vars senaste forskningstjänst låg i Oxford.

– Det är visserligen flera år sedan nu och kanske har det förändrats, men på den tiden var det väldigt traditionellt och man träffade sällan några kollegor. Här är det öppet, vilket är mycket stimulerande, säger hon.

När barn besöker Blizard lotsas de längs en öppen gångbro varifrån de kan se forskarna uppifrån – något som Anissa Chikh och Thivi Maru tycker är positivt.

– Det är bara trevligt när de kommer. Vi ser dem gå förbi där uppe och det har aldrig varit något störningsmoment. I stället tror jag att det är bra att de får se en riktig forskningsmiljö. Många barn i Whitechapel kanske inte har så många förebilder, och för tjejer tror jag att det är extra viktigt att se kvinnliga forskare, säger Thivi Maru.

– Absolut, säger Anissa Chikh. Jag minns när jag var fem år och följde med till ett apotek där jag såg en kvinna i vit rock göra något spännande. Jag visste inte vad det var, men jag visste att jag en dag ville bli precis som hon.

Kunskap genom upplevelse

Tillbaka i Centre of the Cell visar Katie Chambers, chef för läroverksamheten, hur en skolpresentation går till. Barnen som först har suttit och lyssnat på en introduktion, tar sig nu vidare till ”cellen” via ytterligare en inglasad gångbro. Väl inne i själva Centre of the Cell sätter de sig ner på klappstolar. Väggfasta datorskärmar har satts upp längs väggarna, i taket hänger runda bildskärmar och mitt i rummet står en avlång möbel som ser ut som en kommandobrygga med nerfälld jalusi. När en metallisk röst hörs i högtalarna förs tankarna direkt till en futuristisk rymdfilm. Vi befinner oss inne i kapseln. Efter den första introduktionsfilmen tänds alla skärmar och det är dags för barnen att börja leka.

– De första datorspelen som barnen får prova handlar om cellbiologi. Vi använder oss av våra forskare för att göra så vetenskapligt korrekta filmer som möjligt. Spelet går ut på att eleverna ska skapa så bra förutsättningar för cellodling som möjligt, säger Katie Chambers.

Det är inte första gången som barnen spelar datorspel, men det är första gången som de skjuter ner infekterade celler med antibiotika.

– Efter den första filmen om celler berättar vi om sjukdomar och hur forskare hjälper människor att hålla sig friska. Bland annat berättar vi om TBC. De fall av TBC som finns i Storbritannien finns i den här delen av London, och vi har mycket forskning på området i byggnaden, säger Katie Chambers.

Den tredje och sista filmen som skoleleverna får se handlar om hur man blir forskare – och vilka karriärvägar det finns att gå. Många av tonårseleverna brukar då ta tillfället i akt och fråga studenterna som gör presentationen hur det egentligen är att läsa på universitetet, berättar Katie Chambers.

– Jag är folkbildare i grunden, och för mig är det självklart att ett universitet ska vara en öppen institution. Det är inte mer än rätt att allmänheten vet vad som händer här inne och vad vi gör. Inte minst när det gäller medicinsk forskning eftersom det påverkar alla i vår omgivning, säger hon.