Interaktiv undervisning och aktivt lärande i Delft

Den helglasade karuselldörren snurrar i hög fart. En strid ström av studenter rinner in genom entrén, hejar på en kompis, köper kanske en kaffe - och försvinner sedan raskt vidare iväg till sina lektioner. Enligt den digitala skärmen i entrén, som visar vilken föreläsning som äger rum i vilken sal, är det strax dags för dagens andra föreläsningspass i Pulse.

En rejäl informationsdisk välkomnar och ledsagar den besökare som eventuellt behöver hjälp att hitta. Mittemot disken är några sittgrupper placerade, med varmtonade skinnsoffor runt mattor som ger en hint om orienten. Välgörande i den annars rätt avskalade entrén av glas, svala färger och strama linjer.
Välgörande är även de väldiga buketter av ballonger i regnbågens färger som bidrar ytterligare till att mjuka upp entréplanet.

– Ni råkar ha prickat in Nederländernas officiella komma-ut-dag, förklarar Tim Vermeulen, chef för Department Service.

Efter ett par år på intilliggande arkitekturskolan och innan dess många år på andra fakulteter är det nu i Pulse han har sitt hjärta och hemvist. Vi lämnar jackor, väskor och kamerastativ i ett litet arbetsrum hos Tims kollegor och följer med på hans noggranna guidning: Uppför den inbjudande huvudtrappan, med skönt grunda steg och ledstången snyggt infälld i väggen. Direkt möter oss fyra-fem bord fullsatta av studenter lågmält arbetandes i smågrupper. Dörren står öppen till föreläsningssalen intill där det pågår en genomgång, i vad som skulle kunna vara fysik. Uppför nästa trappa.

I det klara höstljuset som strömmar in genom väggen av glas sitter en koncentrerad kvartett. Det är masterstudenterna Celine Tessalaar och Daan de Voll, båda från Nederländerna, med kurskamraterna Yunsung Zhang och Xneyao Li som kommit från Kina för att läsa sin master. Laptops, papper och pennor ligger utspridda på bordet mellan dem. Vid sin sida har de en av de rullbara whiteboardtavlor studenterna har till sitt förfogande.

– Vi har ett designstrategiprojekt med fokus på ett specifikt företag som ska vara klar imorgon, berättar Celine Tessalaar, utan att verka märkbart stressad.

Nederländerna har på senare år, som inget annat europeiskt land, attraherat internationella studenter. Främst på masternivå. Gänget vi träffar har kurskamrater från utöver Kina bland annat Colombia, Indien, Italien och Spanien. Gänget med grupparbetet trivs i nybygget. Tycker att lunchen är i dyraste lagen men älskar dagsljuset och de många studieplatserna.

Det var i slutet av augusti 2018 som den officiellt invigdes. Byggnaden som har utformats i tät samverkan med studenter och lärare för att ta tillvara deras erfarenheter och önskemål när det gäller att skapa en god studiemiljö.

Bakgrunden till att Pulse alls kom till stånd var att antalet studenter vid det tekniska universitetet stadigt ökade och hade passerat 20 000. Det behövdes helt enkelt mer utrymme för både individuella studieplatser (i tentaperioder har intilliggande campusbiblioteket öppet till två på natten!) och för föreläsningar. Det fanns också ett behov av en ökad variation på rummens storlek. TU Delfts hade sedan tidigare gott om lokaler för 300 studenter såväl som för 30 personer - men saknade salar/undervisningsrum för gruppstorlekar däremellan. Universitetsledningen hade också en önskan om att kunna utveckla och erbjuda nya former av rum och ny teknik. Någonting som lättare låter sig göras vid nybyggnation än om befintliga lokaler ska göras om. Vad var det då TU Delft ville förändra?

Ett av de viktigaste målen var att skapa en plats som är öppen och inbjuder till möten. På flera plan. Exempelvis är Pulse inte knuten till någon specifik fakultet utan alla har samma rätt att boka in föreläsningar och workshops för sina studenter här vilket ökar möjligheten till möten över fakultetsgränser.

Öppenheten märks även i arkitekturen. Ytterväggarna är mestadels av glas. Solen strålar genom byggnaden. Till den grad att jag tänker att det borde vara svårt att arbeta med sin dator i ljuset. Och jo, någon form av persienner är på väg, berättar Tim.

– I varierande grad går det också att se in i varenda sal vad som pågår. I stort sett alla rum är dessutom olåsta. Om en sal inte är bokad går det utmärkt att som student, ensam eller med sina studiekompisar i ett grupparbete, välja att sätta sig i en sal, säger Tim och visar den display utanför varje rum som talar om när, var, hur rummet är bokat och av vem.

Och salarna är alltså inte vilka rum med en massa sittplatser som helst. Interaktiv undervisning och lärande har varit en ledstjärna under utvecklingen av Pulse. I vart och ett av de tio rummen är stolarna grupperade runt ett bord eller går enkelt att vända för att smidigt kunna växla mellan att lyssna på föreläsaren längst fram och att kunna arbeta i grupp. Nästan alla interiöra glasväggar fungerar även som whiteboardtavla. Det är en fröjd att gå genom byggnaden och se hur det skrivs och ritas på väggarna, både inne i salarna och längs de studieplatser som löper längs väggar.

En annan innovation är de stora LCD-skärmarna och möjligheten som den nya tekniken för med sig. Av säkerhetsskäl är det inte längre tillåtet för studenter att sitta i trappan om föreläsningssalen blir full. Istället kopplas det ena rummets teknik samman med ett annat, som förhoppningsvis är ledigt. Föreläsaren filmas och visas i det andra rummet. Likaså föreläsarens alla anteckningar.

– Det enda som inte funkar är att interagera och exempelvis ställa frågor, säger Tim.

Han förklarar att de digitala skärmarna i föreläsningssalarna innebär fantastiska möjligheter för den som erövrar tekniken, men att det bland lärarna fortfarande finns ett visst motstånd.

– Vi ordnar gång på gång kurser för att alla ska lära sig använda tekniken. Men särskilt matematiker och civilingenjörer är väldigt förtjust i klassiska svarta tavlor med krita, säger Tim och skrattar.

I hans team ingår personal som alltid kan rycka ut och hjälpa till med tekniken om någonting strular. Nu har Pulse bara haft öppet knappt två månader. Ambitionen är såklart att alla som använder huset snarast möjligt ska upptäcka poängerna med bygget. Få upp ögonen för de finesser som finns för att underlätta och förbättra undervisningen och möjligheten till lärande.

Vad upplever du att studenterna är gladast över?

– Jag möter mest positiv respons överlag. De är glada över glasväggarna det går att skriva på när man sitter och pluggar i grupp, över de många eluttagen och de lite lyxigare stolarna som det bara finns några stycken av bland studieplatserna.

Vad har hittills förvånat dig sedan Pulse öppnade?

– Jag har blivit lite överraskad över att vissa rum är mer populära än andra. Vi har till exempel två identiska undervisningsrum där jag trodde att salen i markplan skulle vara mest populärt eftersom man då slipper gå upp för trapporna och har nära till kaffemaskinen, men så är det inte. Vi vet inte riktigt varför men kanske är det dagsljuset högre upp som lockar?

Ett av önskemålen från studenterna vid planeringen av Pulse var generösa öppettider. Eftersom de fick sin vilja igenom har Pulse öppet klockan 8-24 varje dag. Därmed finns det inte ekonomiskt utrymme för Tim Vermeulen att bemanna alla timmar med anställd personal. Istället har han skapat en pool bestående av 12 studenter som till lägre kostnad fyller ut timmarna efter klockan 17 på vardagarna och under helgerna.

– Det fungerar väldigt bra. De kan byggnaden, de är ofta ändå här och de rapporterar om skrivaren är trasig - även om de inte råkar jobba just då, säger Tim.

Till en av salarna står dörren vidöppen. Därinne håller lärarna Erik Fülke och Theo Wondstra på att plocka ihop efter sin gemensamma lektion. Deras 50-tal studenter har just skingrats och raderna av smala svarta bord ser ödsliga ut. Inte en enda glömd jacka eller bok som vittnar om liv.

Men Erik Fülke är glad. Till skillnad från sin mer tveksamma kollega Theo som ännu föredrar svarta tavlor med krita har Erik anammat tekniken i salen och tycker att det är fantastiskt att kunna anteckna direkt på en stor skärm som visas på ännu större duk för eleverna.

– Och för att få fram en ny sidas rullar jag bara så här, säger Erik och visar hur han bara sveper fram nya rena anteckningssidor. Upp till 100 meter kan han anteckna. Och allt kan enkelt sparas i hans dator och delas med studenterna.

– Hur smidigt som helst!

Erik Fülke släcker ner tekniken, greppar sin portfölj och tillsammans med kollegan Theo gör vi sällskap ut till angränsande rum.

Det är här den breder ut sig, den oregelbundna trappa som blivit något av Pulse signum. Lite inspirerad av den berömda spanska i Rom. Här kan man sitta och titta på folk som rör sig, både inne i byggnaden och tack vare fri sikt och glasväggar även ut över campus, kaffeserveringen och cykelverkstaden. Bra läge för överblick! Trappan går också att packa full av lyssnande studenter med en föreläsare längts fram. Rummets volym är imponerande. Luftigt, ljust, grönt – och ändå går det att skapa sig en egen liten hörna med ryggen mot ett annat steg eller en vägg.

När vi vänder åter ner mot entréhallen doftar det lunch från de tre olika matställena; ett serverar couscousrätter med nordafrikansk prägel, ett erbjuder indonesisk mat och ett säljer lunch med dragning åt det japanska hållet. TU Delft har kontakt med ett och samma företag som sköter restaurangverksamheten på Pulse, men som i sin tur anlitar mindre aktörer. Tanken är att matföretagen byts ut varje halvår och de tre köken är därför konstruerade för att enkelt kunna passa många. Där det serveras nudlar idag kan det vara indiskt till sommaren. 

Hur serveringen på campus ska fungera har varit en väsentlig del i planeringen av Pulse. Man ville bort från dåtidens kantin med 200 sittplatser och enbart holländska kroketter på menyn. Helt i linje med både det faktum att över hälften av studenterna kommer från andra länder och att även holländska studenter tillägnat sig andra önskningar om mat – och idén om ett föränderligt och öppet campus.

En som brinner för framtidens campus är Alexandra den Heijer, nyutnämnd professor i Public Real Estate vid fakulteten för arkitektur. Alexandra är i grunden arkitekt, utbildad vid den arkitekturskola i Delft som för tio år sedan brann ner (och som du kan läsa om i en separat artikel), är internationellt känd som expert på campusmiljöer och arbetar med universitet över hela världen.

Hon har ägnat många år åt frågan hur universitetet och staden ska förhålla sig till varandra.

– Universiteten grundades inne i städerna. Men under 1960-70 talet flyttade man dem ut ur staden, de blev som egna öar isolerade från staden. Och nu när städerna vuxit har vi på nytt chansen att integrera universiteteten i staden. Framtidens campus är inte bara i staden utan jag skulle vilja säga att de ÄR staden. En del av den. Att ha kaféer och restauranger dit alla är välkomna, och där det inte krävs särskilda studentkort för att betala, är en utmärkt väg. Att bygga studentbostäder på campus är också ett bra sätt att få området att leva dygnet runt och motverka känslan av campus som isolerad ö, säger Alexandra.

Å andra sidan, säger hon, det finns flera tendenser att skönja i dagens och framtidens internationella studentliv:

– Den sortens studenter som tog tio år på sig att läsa en utbildning, för att de samtidigt levde ett rikt socialt och kulturellt liv och tog del av stadens alla utbud, de finns nästan inte längre. Tempot är högre, det kostar pengar att vara student. Vi ser en växande grupp studenter som i stort sett lever dygnet runt på campus och i princip inte ägnar sig åt någonting annat än studier. Tidigare var det tomt på campus på kvällar men exempelvis Pulse har öppet till midnatt, säger Alexandra.

Hon säger att det också är en fin balansgång som staden och universiteten har att gå. Staden behöver studenterna för att de betyder liv, ungdom, kompetens och ger staden tyngd och status. Studenterna behöver staden för dess utbud av restauranger, parker, boende, kultur - och en befriande distans till studentlivet.

– Men, säger Alexandra, det finns en gräns för hur många studenter en stad kan absorbera. Det är lite som man nu börjar prata om turister i Nederländerna – vi vill ha dem – men hur många klarar vi av… Jag skulle säga att vi det senaste tio åren har fått fler och fler städer som upplever att de närmar sig en gräns för hur många studenter staden kan svälja. Det är inte självklart enkelt att bli omskriven och hamna på topplistor.

Alexandra den Heijer talar av egen erfarenhet fast i mindre skala. Arkitekturutbildningen i Delft är rankad topp tre i världen. Vid senaste intagningen sökte 1000 internationella masterstudenter de 400 platserna.

–Vi är naturligtvis väldigt stolta men det är en utmaning att välja ut studenter, att värna universitets infrastruktur, både lokaler och personal, för den höga belastningen, säger Alexandra den Heijer, innan tiden är ute och hon hastar iväg – till just en grupp väntande masterstudenter.

Sammanfattningsvis har ambitionen om öppenhet i såväl process som resultat under planeringen och bygget av Pulse inneburit flera utmaningar. Att Pulse är öppen för alla fakulteter innebär att man var tvungen att uppfylla mångas önskemål. Även om man involverat studenter i planeringar har naturligtvis inte 20 000 människor fått sina röster hörda. Det är också svårt att förutsäga hur utbildning kommer att fungera om fem-tio år. 

Drömmen om en takterrass fick stryka på foten av kostnadsskäl. Eftersom bygget var tvunget att rymmas inom ett akademiskt år blev det en relativt kort byggtid som dessutom skulle ske medan all undervisning och forskning pågick som vanligt i tätt intilliggande lokaler. Planen är att TU Delft tar med sig alla de erfarenheter som hittills gjorts och framöver kommer att göras i Pulse - och förvaltar dem vid nästa planerade bygge. Echo är namnet, bygget startar under 2019 och invigningen är planerad till 2021. Om den universitetsbyggnaden berättar Aha en annan gång.