I mitten av maj vajar Umeås beryktade björkar i skiraste grönt. När nätverket Rum för lärande bjuder in till årets träff är vi ett 60-tal bänkade i universitetets nybyggda Aula Biologica. Två av programpunkterna består av mer långväga gäster: Den ena är Jörg Winterberg, tidigare rektor, numera VD för de nio universitet som ingår i SRH Hedielberg, Tysklands enda privata universitet som gjort sig kända för sitt arbete med aktivt lärande som sammanfattas i den nu rådande CORE-principen (Competence Oriented Research and Education). Den andra långväga gästen är Katja Ninnemann som ansvarar för den strategiska utvecklingen av lärande- och arbetsmiljöer vid SRH Heidelberg. Katja är även gästprofessor vid Tekniska Universitetet i Berlin där hon kombinerar undervisning och forskning. När konferensen avslutats, lunchen är uppäten och Katjaa Ninnemann haft ett möte med Umeå universitet hittar vi på Bildmuseet ett eftermiddagsstilla fik.
Hur skulle du beskriva den del av isberget som finns under ytan?
– Jag har alltid letat efter en bild för att förklara mitt perspektiv på lärande miljöer och jag tycker att isbergsmodellen förklarar perfekt hur jag ser på ämnet: våra förväntningar, tro, ritualer, normer, roller vi spelar, behov av särskilt stöd - allt måste vara i balans med vad som händer ovan ytan. Den ständiga interaktionen mellan processer och rum. Typiska arkitekter tänker på det som sker över ytan och pedagogen på vad som händer under ytan – vi måste kombinera dem. Med mitt forskningsområde Corporate Learning Architecture ser jag mig själv som översättare mellan dessa två världar av socio-rumsliga aspekter.
När universitet och högskolor ber om din hjälp, upplever du att de är medvetna om nedre delen av isberget?
– Nej, det skulle jag inte säga. Många går direkt på att fråga mig om jag tycker att det ska vara blå eller röda stolar. Ett exempel på hur det kan fungera var när universitetet i Darmstadt ringde och berättade att de utvecklar ett studentcenter och undrade om jag kunde komma förbi och titta på den tänkta planlösningen och berätta vad jag tänkte. Vi började där, och de undrade vad jag tyckte om olika slags stolar – men vi kom fort in på struktur. Vem beslutar hur rummen ser ut och är organiserade? Varför sitter personalen högst upp utan koppling till andra utrymmen? Vad säger det om deras roll? Om studenternas? Jag ställer frågor och försöker att inte bara förstå utan även göra dem medvetna om vad de måste tänka på.
Om undervisningsmiljöer förändras måste lärare få undervisning i hur de ska använda rummet
Katja Ninnemann, Arkitekt, SRH Hedielberg
– Jag kan inte säga vad som är rätt och fel, jag skulle aldrig våga göra det, det finns så många lösningar. Var och en måste hitta sin väg. Många universitet och högskolor ser inte att de behöver konsulthjälp för den delen - men tillsammans gräver vi djupare och kommer ofta rätt snart till den sortens frågor.
SRH i Hedielberg, där Katja Ninnmann är ansvarig för området Corporate Learning Architecture. Hon är också gästprofessor i Berlin, med fokus främst på "nedre delen av isberget": komplexa frågor om processer och kultur. Foto: Stephan Gerner, Wikimedia Commons
Många lärosäten önskar nog att de hade möjlighet att bygga helt nytt för att kunna implementera fler idéer om lärande undervisningsmiljöer. Vad bör lärosäten göra med befintliga lokaler för att öka möjligheten att lära?
– Jag tänker att om man, som Akademiska Hus till exempel, äger äldre byggnader innebär det att man har laboratorium! Platser och rum där du i full skala är fri att experimentera. Universitetsmiljöer som är i funktion betyder att du redan har människor, användare, att studera. Hur rör sig studenter och personal i lokalerna? Var försöker de möblera om genom att flytta stolar? Var skärmar de av? Vart tar de vägen för att slappna av? Var genom campus trampas nya stigar som inte var planerade? Utifrån det går det att få fantastiskt god vägledning om hur studenter och personal vill ha det för att arbeta som bäst och trivas. Var uppmärksam på det och öppen för att göra mindre förändringar inom befintliga byggnader.
– När man pratar om att bygga helt nytt blir människor ofta rädda; hjälp hur gör vi bäst för 100-tals miljoner kronor? Lokalerna ska stå åtminstone 30-40 år, man vill inte riskera att haka på en trend som är död om ett år. Risken är stor att man ”för säkerhets skull” lutar sig på väldigt gamla erfarenheter och det blir svårt att integrera innovativa idéer. I slutänden blir det kanske ett klassrum som blir lite annorlunda. Eller ett hörn någonstans där man prövar att vara innovativ.
Du säger att en kris kan vara av godo inom det här området. Berätta!
– Ett exempel på det är när Arkitekturhögskolan i Delft över en natt, mitt i examinationstider, brann ner till grunden. Undervisningen var igång i tält utanför – efter fem dagar! Tanken var inledningsvis att bygga en helt ny byggnad men istället köpte man tillbaks en gammal industribyggnad som universitetet nyligen sålt och lyckades på rekordkort tid bygga upp fakulteteten igen där. Idag är arkitekturutbildningen i Delft rankad trea i världen.
Flexibilitet har verkligen blivit ett mantra i de här sammanhangen. Men flexibla rum är inte hela svaret, av flera skäl...
Katja Ninnemann, Arkitekt, SRH i Heidelberg
– Men en kris behöver inte alls vara av det dramatiska slaget. Till viss del kan man säga att vi på SRH Heidelberg har en pågående kris av att försöka verka som ett privat universitet i Tyskland. Umeå universitet har också något av en institutionell utmaning i att befinna sig långt upp i norr där man tvingas tänka nytt för att locka studenter, forskare och personal.
När Katja Ninnemann började skolan var det sent 1970-tal i Östberlin. En skola som de första åren var organiserad ungefär som svenskt lågstadium med lektioner, mellanmål och på eftermiddagarna en verksamhet motsvarande fritids. Eleverna gick i samma klass från ettan till gymnasiet. Det var en skola Katja tyckte mycket om. Så det var inte där det föddes någon längtan efter alternativa undervisningsmiljöer.
Muren föll samtidigt som Katja lämnade sin invanda klass, blev äldre tonåring och skulle välja väg i livet – så hon har svårt att urskilja vilken betydelse förändringen av politiskt system hade för henne just då. Med lite distans är hon oerhört tacksam för den möjlighet som i och med murens fall öppnade sig för henne att leva det liv hon älskar, som ständigt utforskande och lärande.
Katja Ninnemann jobbade ett par år efter skolan, lärde känna människor som läste arkitektur och gillade både dem och vad de verkade ägna sig åt. Efter sitt livs 22 år i Berlin flyttade hon till staden Darmstadt, söder om Frankfurt, för att läsa till arkitekt.
Hon arbetade ett halvår i Istanbul där hon delade lägenhet med tre turkiska tjejer som liksom Katja läste arkitektur. Hon studerade i Havanna för att tillsammans med en geolog undersöka hur man kunde utveckla kusten för turism och för tyska järnvägen med att utveckla hur deras byggnader fungerar i mötet med besökare. När Katja Ninnemann och hennes man fick barn, startade hon en digital plattform för tysk design, liknande den som då redan fanns för skandinavisk design.
En dag passerade en man som ville ha hjälp att inreda några informella studiemiljöer på två olika campus.
Innan dess hade hon inte sett någon linje i sitt arbetsliv utan såg det mest som att hon hade gjort olika intressanta saker – men efter det föll allt på plats. Mötet med det turkiska universitetet ur klasskompisarnas perspektiv, med Havanna ur ortsbornas, med designintresserade tyskar och kombinationen av virtuella och fysiska miljöer.
Idag delar hon sin tid mellan hemmet i Darmstadt, forskning och undervisning som gästprofessor i Berlin och arbetet som arkitekt i Heidelberg.
Hon vet med andra ord mycket väl vad det innebär att stå inför en sal full av studenter – med teknik som ibland inte fungerar. Hon har full förståelse för att frågan uppstår under mötet med Rum för lärande.
– Ingen lärare vill stå inför studenter och känna sig dum, genom att inte förstå exempelvis hur teknikern ska användas. Det gäller att de lärare som ska använda ett klassrum vet hur de ska bete sig där och hur faciliteter kan användas. Om undervisningsmiljöer förändras måste lärare få undervisning i hur de ska använda rummet, säger Katja Ninnemann.
Avslutningsvis, efter många års erfarenhet av att utveckla lärande miljöer, hur viktig är den omtalade flexibiliteten i rum för lärande?
– Ja, flexibilitet har verkligen blivit ett mantra i de här sammanhangen. Men flexibla rum är inte hela svaret, av flera skäl. Jag arbetade med projektet Learning Space Campus campus i Heidelberg där de ville ha flexibla rum som snabbt gick att ändra. En del lärare blir så överväldigade av de många möjligheterna som finns i hur man kan använda detta rum att de i slutänden ställer alla stolar i raka rader. Det är tryggt. Du slipper diskutera med studenterna varför du gjort som du gjort. Det finns också så många delade meningar; en del anser att det vittnar om kreativt kaos med stolar och bord huller och buller, andra tycker att det är en skam för universitetet och bara ser rörigt ut.
Vad Kajsa Ninnemann förespråkar är istället fasta rum som är flexibla. Alltså rum som är flexibla för människor att arbeta i men där möblerna är fasta.
– Tänk själv hur du sänker rösten när du går in på ett bibliotek. Eller hur du agerar på en restaurang eller i en kyrka. Helt olika beroende på rummets utformning och på vilken verksamhet rummet är ämnat för. Jag tror på undervisningsrum ämnade för olika ändamål snarare än rum som är så flexibla att de saknar egen karaktär, säger Katja Ninnemann.