När Humanisthuset på Umeå universitet hösten 2012 firar sin 40-årsdag är det i kraftigt behov av renovering. De mörka korridorerna är knappast inspirerande, men ett större bekymmer är studenternas återkommande klagan över bristen på grupputrymmen.
Samtidigt, på institutionen för kostvetenskap, ser universitetslektor Åse Tieva och flera av hennes lärarkollegor hur allt färre studenter klarar sina kurser. Ett exempel: Av de kostvetare som går kursen fysiologi och metabolism klarar bara 14 procent tentan vid första tillfället. En bottennotering.
– Att möta den negativa utvecklingen genom att sänka nivån var inget alternativ för Åse och hennes kollegor. De menade att studenterna måste ha de här kunskaperna, säger Bengt Malmros, samordnare och pedagogisk utvecklare vid enheten för universitetspedagogik och lärandestöd på Umeå universitet.
Följden av den här utvecklingen blev omtenta på omtenta. Tidskrävande för lärarna, förödande för studenternas övriga kurser. Bengt Malmros sammanfattar den utmaning man stod inför: att vända en trend och förändra en tradition. Trenden var de sjunkande studieresultaten och traditionen den föreläsningstunga pedagogiken.
– Jag frågade Åse om hon var intresserad av att delta i ett projekt där vi undersöker vad som händer om vi får en mer studerandeaktiv undervisning, berättar Bengt Malmros.
Jag frågade Åse om hon var intresserad av att delta i ett projekt där vi undersöker vad som händer om vi får en mer studerandeaktiv undervisning.
Bengt Malmros
Från USA och inte minst University of Minnesota har det de senaste åren kommit rön om framgångar med så kallad ALC, Active Learning Classrooms, där den fysiska miljön anpassas till ett mer aktivt lärande – ofta med hjälp av ny teknik.
På Umeå universitet följde man nyfiket utvecklingen inom ALC, men man hade svårt att köpa konceptet rakt av.
– Vi tycker att den amerikanska tappningen är alltför låst till en viss sorts lokaler. Vi ville inte binda oss så. Typlokalen för ALC har plats för 70–100 personer med få möjligheter att möblera om, berättar Lisbeth Lundahl, professor i pedagogiskt arbete vid Umeå universitet.
Flexibilitet ger nya möjligheter
Enkätundersökningar med lärare på Umeå universitet visade i stället att det som lärarna framför allt efterlyste var flexibilitet: att snabbt kunna skifta från föreläsning till mer studerandeaktiva övningar.
Den 22 oktober 2013 tog Anders Fällström, prorektor vid Umeå universitet, och David Carlsson, regiondirektör för Akademiska Hus region Norr, första spadtaget för om- och tillbyggnaden av det nya Humanisthuset. Ambitionen var att skapa en svensk variant av ALC och – om man får vara lite högtidlig – framtidens kreativa och interaktiva kunskapsmiljö.
Nu, drygt två år senare, är framtiden här. Bakom en glasad dörr där det står ”Rum för lärande” på en papperslapp pågår kostvetarnas lektion i just fysiologi och metabolism.
I det här rummet finns få spår av Humanisthusets 40-åriga historia. På två av väggarna hänger 84-tumsskärmar med pekskärmsfunktion. I taket: isolering av träull. På väggarna: ljudabsorberande skivor med små hål, utprovade av akustiker. På golvet: en grå, ljuddämpande textilmatta.
Men det mest slående är hur rummet på bara några sekunder byter skepnad.
Efter Åse Tievas inledande föreläsning delas de 25 kostvetarna in i fyra grupper. Mobila skärmar med whiteboard på ena sidan och ljuddämpande matta på den andra rullas ut och delar av rummet.
Studenterna placerar ut sina mobila stolar med anteckningsskiva där de kan arbeta med sin laptop. Förvandlingen går ljudlöst och är färdig på mindre än en halv minut
– Grupparbeten är traditionellt en av de stora tidstjuvarna. Det tar tid för studenterna att hitta mötesplatser. Dessutom vet inte läraren vart studenterna har tagit vägen och studenterna har ingen möjlighet att fråga läraren, säger Lisbeth Lundahl.
När de fyra grupperna nu börjar arbeta är diskussionerna om oxidativ deaminering och transport av kväve mellan vävnader, engagerade, rent av högljudda. I ett traditionellt klassrum hade det sannolikt varit en decibelplåga att vistas här.
Studenterna hittar vägen själva
På en pekskärm ritar Anton Andersson upp hur två ämnen i kroppen reagerar vid en allergisk reaktion. Kurskamraten Louise Jansson reflekterar över fördelarna med det nya lektionsformatet.
– Traditionellt sitter man och nöter själv. Att diskutera med andra och repetera tillsammans fungerar väldigt bra. Tekniken underlättar lärandet, säger hon.
Just den här lektionen kallas studentledd repetition och bygger på att studenterna själva ska komma fram till vilka luckor de har i sin kunskap. Läraren finns hela tiden i närheten för att besvara frågor.
Åse Tieva menar att studenterna tidigare insåg vad de inte förstod först vid tentan.
– Då hade de kört fel för länge sedan och det blir ett otroligt kliv att backa tillbaka och försöka hitta rätt. Nu kan de rätta varandra och undvika att trilla i de där groparna, samtidigt som jag får syn på vad de inte förstår och kan guida dem rätt, säger hon.
Nu kan studenterna rätta varandra, samtidigt som jag får syn på vad de inte förstår och kan guida dem rätt.
Åse Tieva, Universitetslektor, Umeå universitet
Bengt Malmros jämför med en bilresa.
– När en lärare håller en traditionell föreläsning blir det lätt att som student göra som när man sitter bredvid någon som kör bil. Man tror att man kan vägen. Men när man plötsligt sitter bakom ratten själv blir man osäker på om man ska svänga till vänster eller höger. De studentledda repetitionerna tvingar eleverna att själva identifiera korsningarna, så att de slipper köra vilse. Vi kallar det lite skämtsamt för hitta vilse-pedagogik.
En annan fördel är att studenterna själva bygger upp sitt studiematerial. Tack vare att anteckningar och redovisningar – efter att de har godkänts av lärare – finns tillgängliga på studenternas kursplattform via en molntjänst kan de lätt gå tillbaka och repetera.
Åse Tieva leder kostvetarnas svåraste kurser: fysiologi och metabolism. Baksidan av en whiteboard har klätts med ljuddämpande matta för bra akustik
Förändring som gett resultat
Den studerandeaktiva undervisningen inleddes hösten 2014, och resultaten följs noga av forskningsprojektet Rum för lärande som leds av Lisbeth Lundahl och finansieras av Akademiska Hus. En slutrapport kommer att presenteras under senare delen av 2016, men redan nu går det att dra vissa slutsatser.
– Bland kostvetarna har andelen som klarar första tentan på kursen fysiologi och metabolism stigit från 14 till 52 procent. Men vi siktar högre än så. Dietisterna har gått från 48 till 80 procent. De här siffrorna är jämförbara eftersom lärarna är samma som tidigare; examinationsfrågorna har inte förändrats och studenterna är jämbördiga vad gäller förkunskaper. Det är bara undervisningen och lärandemiljön som är annorlunda, säger Bengt Malmros och tillägger:
– Men poängen är inte bara att studenterna ska klara tentorna, utan framför allt att de ska förstå att de inte bara ska plugga för tentan utan att kunskapen också finns kvar.
Åse Tieva noterade när hon rättade senaste tentan att vissa svar stack ut. I de svåraste frågorna märktes det att en del av studenterna hade nått en djupare förståelse. Hon lade de svaren i en särskild hög för att undersöka om studenterna hade något gemensamt.
– Det visade sig att det var elever som hade deltagit mer på förståelseseminarier och på de studerandeaktiva lektionerna, säger hon.
Mobila stolar med anteckningsskiva bidrar till att göra rummet flexibelt.
Lärarna försiktigt skeptiska
Om slutresultatet blir lika imponerande som resultatet av de inledande underhandsrapporterna, kommer då alla svenska lärosäten att bygga flexibla rum för lärande enligt den modell som Umeå universitet provat? Förutom att vara en fråga om ekonomiska resurser, så handlar utvecklingen framöver kanske framför allt om lärarnas mentala inställning till förändringarna.
När lärare på Umeå universitet intervjuades inför renoveringen av Humanisthuset stod det klart att långt ifrån alla omfamnar nyskapande rum med inslag av modern teknik och en pedagogik som innebär mindre av traditionell föreläsning.
– De flesta lärare är försiktigt skeptiska till det som har med teknik att göra, ibland på goda grunder. Hade vi satt in avancerad teknik i många salar så hade vi grävt ett dike mellan dem som projekterar och bygger husen och dem som ska arbeta i dem. Å andra sidan: Hade vi bara lyssnat till dem som tycker att allt är bra som det är skulle vi fortfarande bara ha haft krittavlor och overhead-apparater, säger Bengt Malmros.
De ljudisolerade grupprummen har bidragit till att studenter även från andra fakulteter kommer till Humanisthuset.
Åse Tieva medger att hon var rädd inför sin första lektion i den nya miljön.
– Det kändes som om jag gick ut på en brygga med förbundna ögon och skulle hoppa i vattnet. Det är lite läskigt att släppa kontrollen till studenterna. Men när jag nu ser resultatet vill jag bara släppa ifrån mig mer, säger hon.
Tekniken kan kännas som en tröskel för många lärare, men borde inte vara det, menar Åse Tieva.
– Många gömmer sig bakom tekniken. Man behöver inte använda den. Det är en utmärkt lektionssal även om man bara använder whiteboard.
Tidsbrist stort hinder för lärarna
Lisbeth Lundahl tror att lärarnas tidsbrist är det största hindret för att få dem att ta till sig ny teknik och ny pedagogik. Den lärarledda undervisningen har minskat de senaste åren och i dag får hälften av studenterna på Sveriges universitet mindre än nio timmars lärarledd undervisning i veckan enligt en undersökning från TCO.
– Det betyder att lärarna för att fylla sin tjänst undervisar i ett antal kurser samtidigt. Då finns väldigt lite tid att utveckla kursen och att planera. Det konserverar tidigare sätt att arbeta. Lärarna gör det som de vet har fungerat någorlunda förut. Man vågar inte ta risker, säger Lisbeth Lundahl.
Att tiden för lärarledd undervisning skulle öka vågar få tro på. Men om den slutrapport som Rum för lärande kommer att presentera visar att fler elever klarar sina tentor i första försöket, kommer det att frigöra tid för lärare.
Tidsbristen leder till att lärarna gör det som de vet har fungerat någorlunda förut. Man vågar inte ta risker.
Lisbeth Lundahl, Professor
En förklaring till framgångarna på Umeå universitet hittar vi också utanför den ombyggda lektionssalen. När Humanisthuset byggdes om revs väggarna till flera av de fönsterlösa salarna, och en ny, öppen och ljus yta bildade den plats för grupparbeten som studenterna hade efterlyst.
Universitetet hade planerat att utlysa en namntävling, men studenterna hade redan börjat kalla platsen för Vardagsrummet.
Här, intill det nya kaféet och de bokningsbara grupprummen, är det numera så populärt att sitta och studera att det är svårt att få plats om man inte kommer tidigt på morgonen.
Man kan se att många universitet och campus har börjat bygga tjusiga byggnader och satsa pengar på skolor igen. Det är naturligtvis roligt, men ofta har innanmätet, det viktigaste av allt, halkat efter. Där har tiden på många sätt stått stilla. Man har nöjt sig med standardlösningar. Det tror jag kommer att förändras i framtiden, säger Lisbeth Lundahl.